Var lite bloggsugen och visste inte vad jag skulle skriva om så jag tänkte skriva en liten kärlekshistoria, min största första kärlek, Robin det är klart! Ta er gärna tid och läsa om ni inte har något bättre för er :)


Det hela började för snart 5 år sedan, jag skulle börja 6:an. Komma till en ny klass, med nya lärare och nya klasskamrater. Allt fungerade bra, bättre än i min förra klass och jag stortrivdes som fisken i vattnet.
Innan hade jag aldrig haft en tanke på att skaffa pojkvän, det existerade inte i min värld, inte så blyg som jag var, och det fanns väl snyggare tjejer.

Men sådana tankar kan ändras snabbt, förr eller senare blir alla kära för första gången, även jag. Halva 6:an hade gått, då det var mitt hjärtas tur att sväva på rosa små moln. Min första förälskelse uppenbarade sig. Han gick då i 8:an.

Den känslan man aldrig hade känt förut, det var som att fötterna lyftes och att jag svävade genom skolkorridiren varje gång jag såg honom. Knäsvag och fjärillar i magen, det känner ni säkert igen, och allt var dubbelt upp hos mig. Men blyg som jag var vågade jag aldrig berätta något, inte i början iallafall.

Hela 6:an gick och så halva 7:an, och jag hade fortfarande inte berättat något. Jag hade hela tiden varit så nöjd med att bara stå och titta på honom i smyg, och hade därför inte heller gett några tydliga tecken för honom att jag var intresserad. Mitt andra sommarlov på högstadiet passerade, och vi var nu i vårterminen i 7:e klass.

Där satte jag min begränsning, för om man inte tar första steget så kanske det aldrig händer något större än det som redan är. Jag minns det som igår, jag och Louice Nilsson kämpade som idioter för att få tag i hans msn och slutligen lyckades vi.

Det var vår, en vanlig fredagskväll som vilken som helst, men denna fredagskväll kom att bli speciel för all framtid! Jag satt vid datorn, lyssnade på musik och chattade med lite random folk, och det var då som Robin loggade in. Värmen steg snabbt och jag skickade fort upp ett nytt chattfönster, en konversation med honom.

Vi hade chattat någor gånger innan, och kanske sagt något ord till varann i skolan då och då, men det var inget som vanligtvis upprepades.

Så nu satt jag där, helt spänd framför dataskärmen, skulle man våga? Det fanns bara en tanke i mitt huvud just då, nu eller aldrig, imorgon kan det vara för sent! Så jag samlade modet inom mig och skrev det, även om jag borde ha gjort det eller inte.

- Eeh har du tjej? skrev jag snabbt.
Det gick någon minut, och svaret nådde mig.
- Nej

Nu började jag nära på hoppa sönder stolen, han var singel! Vad skulle jag skriva nu? Det fanns bara en sak jag ville och det var det jag skrev. Jag var trött på att bara gå omkring och fantisera om en framtid där han fanns med, jag ville göra det till verklighet, iallafall försöka, så jag skrev det, de där små orden som kunde förändra allt, antingen åt det bra eller åt det dåliga hållet, men jag sattsade allt.

- ehm, kan vi typ bli tillsammans?

Jag satt länge och tittade på vad jag hade skrivit, tankarna vandrade runt i rummet. Vad som helst kunde hända om jag tryckte på sänd, skulle jag våga och i den stunden bubblade orden upp igen, Nu eller aldrig! Nästan så jag knappt rörde vi knappen, så ljudlöst tryckte jag, nu fanns ingen återvändo, meddelandet var sänt!

Det tog ett tag innan han svarade. Troligtvis kom det som en chock i hans ögon. Men det blinkade till på skärmen och han hade svarat!

Från den kvällen, den 28 Mars 2008 kl 22.15, klockslag kan tyckas vara fånigt, men det betydde!
Jag minns allt varenda kram, varena kyss, varenda händelse, som om det var igår, fast det nu har gått många år.
Vi gjorde allt tillsammans, mer än vad ni anar, och föralltid var något man hoppades på som i alla förhållanden.

Veckor och månader gick, jag och Robin och våra underbara tider tillsammans. Men missöden och missförstånd skedde, och efter 10 månader och 3 veckor, den 9 februari 2009 tog det slut, fast ingen egentligen visste varför...

Åren gick, trots att det var jag som gjorde slut ångrade jag det, varenda sekund som gick i mitt liv som singel ångrade jag mig, högst av allt! Jag låg sömnlös många nätter och bara hoppades på att få en andra chans. Många veckor av gråt, saknad och ånger svepte fram.

Nu, den 28 mars 2011, efter tider av drömmande och saknad, har vi äntligen återfunnit varandra igen, min största första kärlek är åter trygg hos mig. När man hittar tillbaks så här så känns det som att det verkligen var menat för oss och så ska det nu för bli i evigheters evigheter!<3